Livstankar

Sista dagen som 33 åring då, lagom deprimerande kan man väl säga.
Jag vet inte om jag håller på att få en liten livskris eller om det är såhär det ska vara. Då kommer automatiskt frågan. What if this is as good as it get´s?
Jag vet det låter hopplöst och sorgligt men va fan, det var väl inte såhär det skulle bli?
34 årig, halvskallig, lätt överviktig varannan veckas pappa söker.
Eller va fan, frisk, renlig, diskret och kåt kille...
Så jävligt är det inte men hur svårt ska det vara, när jag var 25 och fick barn, gifte mig och tyckte livet såg som ljusast ut kunde jag inte tänka mig i min vildaste fantasi att jag vid 34 år skulle vara singel och sitta med min laptop i knät som sällskap en lördagskväll.
Önskan i födelsedagspresent, trevlig problemfri tjej med humor och gott om livsglädje.

Nog om det, allt handlar inte om att hitta någon men sanningen är den att hade man bara veta att man skulle göra det hade mycket av ångesten och oron lagt sig. Det sägs att för att kunna älska andra måste man kunna älska sig själv. Något de flesta singlar blir skitbra på är att älska med sig själv i alla fall. Inte ens det ska man kunna göra utan oro längre heller för igår hörde jag på radion att killar som masturberar mycket löper större risk för att få prostatacancer.

Så, när man är singel sedan en längre tid och inte ens vågar slö-runka för att somna på kvällen för att cancer ligger i släkten och man tappat tron på kärleken samtidigt som en av årets mest kommersiella dagar (alla hjärtans dag) är på ingång. Då tänker jag igen, what if this is as good as it gets?

41 minuter kvar till 34 års dagen infaller, lika bra att somna innan dess. Ny dag, ny energi och vem vet. Kanske blir 34 år den magiska åldern då allt vänder :)